Orglar i Strängnäs domkyrka

daTorvald MUSIKPRODUKTION HB

Orglarna i Strängnäs domkyrka

 

av Rolf Stenholm

 

 

De tidigaste orglarna

 

Den första uppgiften om att Strängnäs Domkyrka haft en orgel är från år 1473. I ett domkyrkokalendarium, som nu förvaras på Kungliga biblioteket, berättas att en eldsvåda bröt ut i staden den 12 juni. Den ställde till med svåra skador bl a på domkyrkan, vars torn, tak, klockor och orgel fördärvades. Hur denna orgel låtit och sett ut, vet vi inte något om. Katastrofen inträffade under biskop Hans Magnussons tid, och det föll på efterträdaren Kort Rogge att ordna med kyrkoreparation. Om han också lät bygga en ny orgel är okänt.

 

Rent teoretiskt är det tänkbart att domkyrkan kan ha haft en orgel redan efter invigningen av den s k kärnkyrkan dvs någon gång efter 1291.

 

Från andra delar av vårt land berättas om förekomsten av orglar i större kyrkor. Både Lund och Visby (St:a Katarina klosterkyrka) och kanske också Skara hade orglar under 1200- och 1300-talen. Märkligt nog var det inte bara de större kyrkorna som höll sig med sådana instrument. I Statens historiska museum i Stockholm kan man studera resterna av medeltida orglar från den gotländska landsbygden. Till de märkligare hör orgeln i Sundre kyrka byggd 1370 samt Norrlandaorgeln från omkring 1400.

 

Att även Strängnäs domkyrka kan ha haft en orgel under 1200-och 1300-talen är förstås fullt tänkbart, om än inte bevisat.

 

Beträffande sådana tidiga orglar kan sägas att de till sin konstruktion var tämligen primitiva. De hade endast ett fåtal tangenter, och dessa var så stora att de måste tryckas ned med hela händerna. I regel hade de endast en stämma, en s k mixtur, dvs en stämma med flera samtidigt klingande pipor för varje tangent.

 

Orgeln hade vid denna tid ännu inte fått någon bestämd uppgift i gudstjänsten. Musiken i kyrkan skulle vara vokal. Instrumental musik ställde man sig avvisande till. Det var först med den flerstämmiga sångens införande i gudstjänsten som orgeln kom till ökad användning och dess tekniska utveckling sköt fart. Utom att orglarna försågs med ett lagringsrum för luft, som gjorde lufttillförseln jämnare, tillkom en ny typ av luftlåda, den s k springlådan. Medan orglarna tidigare endast kunde spelas med fullt verk, började nu de enskilda pipraderna och stämmorna att spelas var för sig. Mot slutet av 1400-talet tillkom sleiflådan, den lådtyp som alltjämt hävdar sig som den bästa. På 1300-talet uppfanns pedalklaviaturen så att ett visst spel kunde utföras med fötterna. Senare förenklades tangenttrakturen med betydligt mindre tangenter.

 

Nästa gång källorna berättar om en domkyrkoorgel i Strängnäs är först på 1570-talet. Det vi får veta är dock ganska litet: enligt stadens tänkebok fanns en organist och enligt domkyrkans räkenskaper en orgeltrampare år 1575. Sannolikt höll orgeln i detta skede på att byggas om, ty biskopen Nikolaus Helsingius skrev till hertig Karl, senare Karl IX, och begärde att denne skulle sända pengar till Henrik orgelbyggare. År 1578 tycks orgelbygget ha fullbordats, ty då provspelades "orgorna".

 

Stod nu Strängnäs domkyrka helt utan orgel de hundra åren mellan 1473 och 1570? Förekom det ingen som helst orgelmusik i samband med kungavalet den 6 juni 1523? Källorna tiger på denna punkt.

 

Under de följande åren reparerades orgeln åtskilliga gånger. Ovarsam behandling, dåligt byggnadsmateriel, fukt och brandkatastrofer tycks ha varit de vanligaste orsakerna.

 

Just brandfaran var överhängande på ett sätt som vi knappast kan föreställa oss. En hastig genomgång av bränder och katastrofer som drabbat domkyrkan och den kringliggande staden kan kanske vara av intresse. År 1290 sker ett förödande ras under byggnationerna av kärnkyrkan. 1352 drabbas Strängnäs av en svår storm, varvid domkyrkans torn fördärvas. 1473 inträffar den ovan nämnda branden. 1551 slår blixten ner och förorsakar en eldsvåda som skadar taket. 1584 härjas kyrkan åter av eld, varvid tornet förstörs. Den 28 juni 1631 är åter elden lös. Torn, tak, klockor och urverk spolieras. Den 18 april 1723 inträffar den stora eldsvåda, som kyrkoherden Lars Hallman så målande beskrivit i "Det gamla och nya Strengnäs". Den svåra brandkatastrof som 1871 härjade staden, skonade dock domkyrkan.

 

Redan på 1580-talet måste domkyrkoorgeln åter repareras, men trots ytterligare underhållsarbeten under de följande åren, stod orgelverket alldeles förfallet år 1630. Det skadades antagligen ytterligare i samband med branden 1631. I sin nöd vände sig domkapitlet till Karl Karlsson Gyllenhielm och till sist också till rikskanslern Axel Oxenstierna med bön om hjälp till att sätta orgeln (och f ö hela kyrkan) i stånd. Först år l636 var en orgelbyggare från Stockholm, Filip Eysenmenger, i Strängnäs för att förbereda byggandet av en ny orgel. Han gjorde upp om samarbete med domkyrkans snickare Mikael Rechner, som skulle tillverka orgelhuset. År 1638 var ryggpositivet med åtta stämmor färdigt. Av olika anledningar, bl a ekonomiska, blev orgeln inte klar förrän år 1648. Under senare hälften av 1600-talet reparerades orgeln åtskilliga gånger.

 

Om stämdispositionen i Filip Eysenmengers orgel vet vi ingenting.

 

Det kan på denna punkt i framställningen vara lämpligt att kortfattat beskriva orgelbyggeriets utveckling i stort. Sedan orgelinstrumenten som ovan nämnts förbättrats i tekniskt avseende, minskade så småningom motståndet mot orgeln som gudstjänstinstrument. Genom reformationen, som från början introducerade kyrkovisan på folkspråket, fick orgeln nya och betydelsefulla uppgifter. Denna utveckling medförde att det i Tyskland uppstod flera berömda orgelbyggerier, från den tidiga barockens Esaias Compenius till högbarockens nordtyska orgelbyggnadsskola med Arp Schnitger. Klangen i deras orglar var övertonsrik och ljus, instrumenten hade flera självständiga avdelningar, s k verk, och utvecklingen av mekaniken hade gått dithän, att ett rent virtuost spel var möjligt.

 

Till Sverige infördes denna orgeltyp av Hans Heinrich Cahman (1640-1699) som tillsammans med sin son Johan Niklas (1670-1737) kan betraktas som det svenska orgelbyggeriets grundare. Berömd var den förres stora orgel i Uppsala domkyrka, som fördärvades vid branden 1702, samt den senares orglar i Drottningholms slottskapell och Leufsta bruk. Hos Johan Niklas Cahman skolades Daniel Stråhle (d 1746) och Olof Hedlund (d 1748). Daniel Stråhle utbildade i sin tur de bägge kompanjonerna Jonas Gren (d 1756) och Peter Stråhle (d 1765) vilka bl a byggde orgeln i Överselö 1754. Den berömdaste av Gren & Stråhles elever var Olof Schwan (1744-1812).

 

Bredvid denna orgelbyggarskola, som i huvudsak var förlagd till Stockholm, fanns i början av 1700-talet en provinsiell skola i Linköping som var grundad av Jonas Wistenius (1700-1777). Denna utgick från den på kontinenten då moderna Silbermann-skolan. Orgelklangen var här mera grundtonsbetonad och den s k verkprincipen (att orgeln skulle ha flera klangligt självständiga verk) började överges. Utom Wistenius var Pehr Schiörlin, Lars Wahlberg och Anders Wollander representanter för denna Linköpingsskola.

Förslag på VIGSELMUSIK

© Torvald Johansson. All Rights Reserved.