1860 års-orgel

daTorvald MUSIKPRODUKTION HB

1860 års orgel

 

Lilljekvists första förslag till ny orgel i högkoret på dess norra vägg.

Här lever fortfarande nygotiken kvar.

Först i ett tredje förslag kastade han loss från denna stil och utformade den nuvarande huvudfasaden.

 

Trots att professor Brunius ord brukade väga tungt ute i församlingarna vid denna tid, ansåg man sig inte kunna frångå den traditionella placeringen i väster när en ny orgel skulle byggas vid mitten av 1850-talet. Uppdraget att rita en ny orgelfasad och ny läktare gick till professorn och intendenten vid överintendentsämbetet Carl Gustav Blom Carlsson. Kungl Maj:t gav sitt nådiga gillande den 23 februari 1858. Redan samma dag inkom domkyrkosysslomannen Jaensson till domkapitlet med ett förslag till kontrakt rörande det nya orgelverket.

I april skrev två orgelbyggare under kontraktet. Den ene, den äldre, hade en ganska betydande orgelbyggarverksamhet bakom sig. Den andre, ännu ung och oprövad, hade just kommit tillbaka från flera års utlandsstudier i orgelbyggarkonsten. Det var Erik Adolph Setterquist och Per Larsson Åkerman.

 

Den man som säkerligen låg bakom att denna affär kom till stånd, förtjänar att omnämnas. Det var domkyrkoorganisten i Strängnäs, Carl Ludvig Lindberg, sedermera kyrkoherde i Toresund. Han var en av sin tids mest kunniga organologer, en kunnighet som han dokumenterade i sin "Handbok om orgverket, dess historia, konstruktion och rätta vård" vilken först kom ut 1850 men sedan, efter det att Strängnäsorgeln fullbordats, utkom i en tillökad och förbättrad upplaga 1861.

 

Kompanjonskapet mellan Setterquist och Åkerman, som vid Åkermans återkomst från utlandet träffades "enligt förut träffad överenskommelse", varade från 1857 till 1860. Säkerligen hade idén till detta samarbete kläckts av C L Lindberg. Hans entusiasm för Setterquist (dennes orgel i Öja kyrka från 1853 hade Lindberg i brev till Musikaliska Akademiens preses givit de vackraste lovord) får oss att förmoda att han ansåg Setterquists stora praktiska erfarenhet kunna ingå en lycklig förening med den unge och lovande Åkermans nya idéer. Endast det bästa var gott nog när det gällde en så viktig sak som Strängnäs domkyrkoorgel!

 

Orgelbyggeriet på kontinenten gick vidare på den väg, som förberetts av bröderna Silbermann (se ovan!). Den samtida stråkbetonade orkestern gjordes till ideal också för orgeln. Detta tog sig framförallt uttryck i att de ljusa övertonsstämmorna försvann och antalet 8'- och 16'-stämmor kraftigt ökade i antal. Orglarnas storlek växte, och för att underlätta tangenttrycket uppfanns den s k pneumatiska maskinen, som första gången togs i bruk i S:t Denis i Paris 1833. Orgelbyggaren där var den sedermera så berömde Aristide Cavaillé-Coll. Också i Sverige märktes denna tendens till breddning av orgelklangen. Två orgelbyggare inleder denna utveckling: Per Zacharias Strand (1797-1844) och Gustaf Andersson (1797-1872). Setterquist och Åkerman fullbordade denna förvandling av orgeln till ett romantisk-symfoniskt instrument med "storverken" i Gustav Wasa-kyrkan i Stockholm resp. Uppsala Domkyrka.

 

Kontraktet som slöts mellan Strängnäs domkyrka och de bägge orgelbyggarna förutsatte en orgel om 37 stämmor fördelade på två manualer och pedal. Den gamla orgelfasaden samt läktaren skulle ersättas med en ny. Orgelhuset spolierades dock inte helt. Det lilla öververket användes som interimsorgel under byggnadstiden. Det överläts därefter till Dunkers kyrka fyra mil söder om Strängnäs där det ännu idag kan beskådas. Likaså behölls från den gamla orgelfasaden en skulpterad dekoration föreställande två musicerande småänglar. Den fick en liknande placering i den nya fasaden. Skulpturen, som var förfärdigad av bildhuggaren Kumling och målad och förgylld av målaren Hacksell, kan i våra dagar ses på det lilla läktarräcket väster om den nuvarande domkyrkoorgelns orgelhus.

 

 

I april skrev två orgelbyggare under kontraktet. Den ene, den äldre, hade en ganska betydande orgelbyggarverksamhet bakom sig. Den andre, ännu ung och oprövad, hade just kommit tillbaka från flera års utlandsstudier i orgelbyggarkonsten. Det var Erik Adolph Setterquist och Per Larsson Åkerman.

 

Den man som säkerligen låg bakom att denna affär kom till stånd, förtjänar att omnämnas. Det var domkyrkoorganisten i Strängnäs, Carl Ludvig Lindberg, sedermera kyrkoherde i Toresund. Han var en av sin tids mest kunniga organologer, en kunnighet som han dokumenterade i sin "Handbok om orgverket, dess historia, konstruktion och rätta vård" vilken först kom ut 1850 men sedan, efter det att Strängnäsorgeln fullbordats, utkom i en tillökad och förbättrad upplaga 1861.

 

Kompanjonskapet mellan Setterquist och Åkerman, som vid Åkermans återkomst från utlandet träffades "enligt förut träffad överenskommelse", varade från 1857 till 1860. Säkerligen hade idén till detta samarbete kläckts av C L Lindberg. Hans entusiasm för Setterquist (dennes orgel i Öja kyrka från 1853 hade Lindberg i brev till Musikaliska Akademiens preses givit de vackraste lovord) får oss att förmoda att han ansåg Setterquists stora praktiska erfarenhet kunna ingå en lycklig förening med den unge och lovande Åkermans nya idéer. Endast det bästa var gott nog när det gällde en så viktig sak som Strängnäs domkyrkoorgel!

 

Orgelbyggeriet på kontinenten gick vidare på den väg, som förberetts av bröderna Silbermann (se ovan!). Den samtida stråkbetonade orkestern gjordes till ideal också för orgeln. Detta tog sig framförallt uttryck i att de ljusa övertonsstämmorna försvann och antalet 8'- och 16'-stämmor kraftigt ökade i antal. Orglarnas storlek växte, och för att underlätta tangenttrycket uppfanns den s k pneumatiska maskinen, som första gången togs i bruk i S:t Denis i Paris 1833. Orgelbyggaren där var den sedermera så berömde Aristide Cavaillé-Coll. Också i Sverige märktes denna tendens till breddning av orgelklangen. Två orgelbyggare inleder denna utveckling: Per Zacharias Strand (1797-1844) och Gustaf Andersson (1797-1872). Setterquist och Åkerman fullbordade denna förvandling av orgeln till ett romantisk-symfoniskt instrument med "storverken" i Gustav Wasa-kyrkan i Stockholm resp. Uppsala Domkyrka.

 

Kontraktet som slöts mellan Strängnäs domkyrka och de bägge orgelbyggarna förutsatte en orgel om 37 stämmor fördelade på två manualer och pedal. Den gamla orgelfasaden samt läktaren skulle ersättas med en ny. Orgelhuset spolierades dock inte helt. Det lilla öververket användes som interimsorgel under byggnadstiden. Det överläts därefter till Dunkers kyrka fyra mil söder om Strängnäs där det ännu idag kan beskådas. Likaså behölls från den gamla orgelfasaden en skulpterad dekoration föreställande två musicerande småänglar. Den fick en liknande placering i den nya fasaden. Skulpturen, som var förfärdigad av bildhuggaren Kumling och målad och förgylld av målaren Hacksell, kan i våra dagar ses på det lilla läktarräcket väster om den nuvarande domkyrkoorgelns orgelhus.

 

Man. I

Man. II av Lindberg benämnt Echoverket

Ped.

Principal 16

Principal 8

Principal 16

Borduna 16

Basetthorn 8

Violon 16

Principal 8

Salicional 8

Subbas 16

Rörflöjt 8

Bourdon

Quinta 12

Flute harm. 8

Flute oct. 4

Violoncelle 8

Gamba 8

Echoflöjt 4

Bourdon 8

Octava 4

Flageolette 2

Octava 4

Quinta 3

Euphone 8

Rörflöjt 4

Octava 2

Fagott 8 B

Basun 32

Cornett 4 ch

Oboe 8 D

Basun 16

Mixtur 3 ch

 

Clarion 4

Trompet 8

 

 

Koppel: I/P, II/P, II/I, II16'/II, I 4'/I.

 

Orgeln hade kägellådor och mekanisk traktur samt Barkermaskin. Spelbordet var fristående. Bälgverket bestod av åtta kubbälgar och tre regulatorbälgar.

 

Den nya orgeln stod färdig vid slutet av år 1860, då den avsynades av professor Gustaf Mankell, professor Palmstedt och "mekanikus" Moberg, som betygade att "hittills ingenting i denna väg blivit här i Sverige så fullkomligt utfört". Orgeln invigdes den 4 november 1860 av biskop Annerstedt.

 

Den lycklige domkyrkoorganisten (jag vet hur lycklig han var!) skrev som sagt om sin Handbok om orgverket från 1850. En ny upplaga kom år 1861, och den innehåller en detaljrik och initierad skildring av orgeln i Strängnäs.

 

Ryktet om den nya orgeln spred sig snabbt. Den berömde danske orgelvirtuosen Matthison-Hansen ansåg den vara den yppersta i Norden. En viktig orsak till dess berömmelse var dess ställning som det första exemplet i landet på den senromantiska orgeltypen som utvecklats i Frankrike och Tyskland vid 1800-talets mitt. "Strängnäsorgeln kom i själva verket att stå som inledare till en ny och betydelsefull epok i vårt lands orgelhistoria" (Axel R. Unnerbäck).

 

 

 

 

 

1860 års orgel i Strängnäs domkyrka ritad av

Blom Carlsson och byggd av Åkerman och Setterquist.

Förslag på VIGSELMUSIK

© Torvald Johansson. All Rights Reserved.